Gästinlägg – Gunne Oscarsson

Församlingen en motkultur?

- Kristna är inte i första hand kallade att vara ”goda medborgare”. Nej vi bör stå i strid med vad som kallas moderniteten. Moderniteten står ju i strid med den kristna tron att individens frihet växer fram ur delaktigheten i en social gemenskap och en berättelse som han eller hon inte själv skapat eller valt.

- Kyrkans stora fiende idag är inte ateism utan sentimentalitet. Det finns ingen djupare sentimentalitet än antagandet hos många både kristna och icke troende att de kan ha barn utan att deras barn får lida för deras övertygelser..

- Kyrkan är en politisk institution som kallar människor att vara ett alternativ till världen.. Kristna synliggör världen genom att vara ett annorlunda folk med annorlunda vanor och praktiker som skiljer sig från världen..

Dessa citat från en intervju av teologen och etikern Stanley Hauerwas kan kanske vid förstone låta ganska bra, om än något exotiska. Men när han sedan exemplifierar genom att påvisa att vi på djupet angår varandra – det sätt på vilket vi handhar vår sexualitet, våra kastruller och vår vardagsekonomi – ja då studsar vi till. Det låter för närgånget, inskränker vår frihet., väcker gammal frikyrklig moralism och inskränkt förtryck till minne. Möjligen väcker det en djup men närmast bortglömd erinran om och längtan efter att så borde radikal kristendom kanske ändå vara…

Som alla andra

Sanningen är ju tyvärr att vi som kristna i gemen i dag knappast kan sägas vara annorlunda, vi är långt ifrån en motkultur. Snarare en ganska ourskiljbar medkultur. I sämsta fall en marginaliserad subkultur. Lever för det mesta ”som alla andra” i den moderna världen. Och berömmer oss ofta av det.

Tillsammans med alla andra tycks vi anta att syftet med livet är att eftersträva egna individuella intressen inom de ramar som tilldelats oss av det kommersiella samhället. Tillsammans med alla andra rusar vi runt i allt högre hastighet i det samhälleliga ekorrhjulet, producerar och konsumerar, i en kommersiell valfrihet, som ger oss illusionen av frihet. Det som skiljer oss åt är vad vi gör privat: vad vi äter, hur vi umgås, vilka ceremonier vi praktiserar. En del gillar pizza, andra hamburgare; en del gillar flickor, andra pojkar, en del gillar moskéer, andra kyrkor…

Så har även religionen blivit en privat, en inre angelägenhet. Det flesta oss som kallas kristna har en ganska vag religiös identitet i ett i övrigt sekulärt liv. Vi inser inte att detta sekulära, till sin karaktär ganska hedonistiska, konsumtionsinriktade och självbespeglande liv skulle kunna stå i någon allvarlig motsättning till kristen tro. Nej, tron har blivit en slags terapeutisk stötta, en tröst och en hjälp för att orka leva detta vårt hektiska sekulära liv. Och kyrkorna är en del av konsumtionssamhällets utbud av tröst, underhållning och självförverkligande.

Att lära av judarna

Denna långtgående anpassning till det moderna tänkandet, den moderna livsstilen har inte skett över en natt. Det är en flerhundraårig process av gradvisa kompromisser, en process där vi allt mindre formats av den kristna berättelsen. Ska vi vända på den utvecklingen och bli en verklig motkultur måste vi på nytt bli medvetna om och på djupet låta oss formas av den berättelsen.

Vår kristna berättelse är till stora delar en judisk berättelse, en berättelse som vi delar med judarna. Det är därför helt nödvändigt att vi som Guds folk lär av varandra. Inte minst har vi som kristna mycket att lära av diasporajudendomen, en judendom som under mer än 2000 år av exil, i ständig kamp mellan ghettoisering och assimilation trots allt kunnat bevara en distinkt identitet. Mitt i allt detta har den haft ett oerhört kulturellt och socialt inflytande i världen. I ständig rörelse, utan land och för det mesta utan makt har judarna som ett unikt folk konstituerats av sin praktik och sin tradition. Det har sett sig som en alternativ stad, ett pilgrimsfolk på väg, mellan minnet av befrielsen från Egypten och hoppet om ”Nästa år i Jerusalem!” Med en uthållighet i tiden, snarare än med en makt och kontroll över rummet har judarna förkroppsligat den bibliska berättelsen och format en avvikande men inflytelserik livsstil, som de dock ofta fått lida mycket för (betänk alla pogromer…).

Som medvandrare med det judiska folket skulle vi också vara ett rörligt, maktlöst folk som uthålligt lever ut vårt annorlunda liv i tiden, mellan minne och hopp, minnet av Jesu död och hoppet om hans tillkommelse. Istället har vi genom historien alltför ofta kompromissat med makten och stannat upp rörelsen genom att bli bofasta som folkkyrkor i rummet. Eller så har vi blivit små frikyrkliga andligt inåtvända ghetton. Men ska vi vara trogna vår kallelse att vara ett pilgrimsfolk i tiden, en annorlunda stad, innebär det att förkroppsliga en gemenskapens livsstil som aldrig kan vara enbart andlig utan lika hög grad politisk och social. En livsstil som utmanar ”världsstaden”. I vår tid den moderna staden. Det kräver omtänkande och omvändelse. Och det kostar på.

/ Gunne Oscarsson