Glädjeämne inom Pingströrelsen!

Det är otroligt glädjande att se att det inom Pingst idag finns människor som väljer att höja rösten för att frågor om miljö och rättvisa handlar om hela samfundets trovärdighet. Det ettåriga nätverket Morip (Miljö- och rättvisa inom pingst) fick seminarieutrymme på årets Nyhemsvecka (som är pingströrelsens största årliga konferens) och i pingströrelsens egen tidning ämnades en hel sida i ämnet
och hela artikeln kan du läsa här.

”– Min längtan är att pingströrelsen ännu mera ska bli en rörelse som går hand i hand med sociala och andliga frågor, säger Victor Egerbo.
Morip tror att det är en förtroendefråga för Pingsts överlevnad att engagera sig för miljö- och rättvisefrågor.
– Om vi inte engagerar oss i dessa frågor är vi inte trovärdiga. I det internationella arbetet till exempel kan man fråga sig hur vi ska kunna ställa miljökrav på andra om vi inte själva föregår med gott exempel?”

Som medlem i pingströrelsen så ser jag, likt mina likar i Morip, ett stort problem med hur man inom pingströrelsen verkar se på skapelsen. Det största problemet kanske inte är att man inte källsorterar, serverar rättvisemärkt kaffe eller nästan enbart använder sig av engångstallrikar och muggar under Nyhemsveckan. Det ligger nog djupare än så. Problemet ligger i att man inte verkar se någon anledning till varför man ska bry sig om detta. Man ser kanske inte att vår trovärdighet här står på spel. Jag tror att detta är en nyckelfråga i vårt samhälle och för hela kristenheten i stort. Men frågor om miljö och rättvisa har även en moralisk aspekt. Vi kanske har fått upp ögonen för hur vi behandlar vår medmänniska på jobbet, i grannskapet, i kyrkan eller på parkeringsplatsen. Men hur behandlar jag mina medmänniskor som jobbar på kaffeplantagen i Sydamerika? Vi vill att människor ska komma till tro, men vi ser inte att alla livets områden påverkar vår trovärdighet.

En sak jag tänkt på är hur en andeuppfylld människa handlar. Personligen känner jag att den karismatiska väckelsen har bidragit till att jämställa andlighet och flummighet. Jag är inte själv av den åsikten. Jag anser att den man eller kvinna som är fylld av den Helige Anden skrider till verket och handlar. Profeterna i gamla testamentet var sanningssägare och Amos bok är ett tydligt exempel på att sanningen inte alltid är skön. Och vad pingströrelsen står inför är viktigt.

När Lewi Pethrus öppnade sin lägenhet för att ta emot hemlösa och missbrukare i början av det förra decenniet så är jag personligen övertygad om att den nöden för andra människor inte varit möjlig utan ett andefyllt hjärta. När Lewi fylldes av den Helige Anden så kunde han se de orättvisor som fanns runt omkring honom och dessutom våga stå upp för sanningen. Vad jag tror att pingströrelsen behöver göra är att se att känslor inte förändrar världen. Man kan inte stå emot en förföljelse utan beslut och utan den Helige Anden.

Jag tror att pingströrelsen står inför ett vägskäl. Antingen kan man fortsätta leva i någon slags bubbla av att livet med Gud kan byggas på känslor, eller så kan man söka sina rötter och inse att Gud genom sin Helige Ande kan förändra denna värld!

Om du vill läsa mer om Morip och deras arbete så har de en blogg som du hittar här.

Bytardagar

I helgen kom jag i kontakt med något som jag uppskattade. Omfördelning av materiella ting. Av Vineyard, Jönköping anordnades en bytardag då man kunde ta med sig saker man inte använder och ta med sig saker man behöver hem. Jag tror inte att denna lilla aktion hade något större värde som sådant, dock tror jag att det finns en poäng i att ha denna typ av dagar lite oftare. Jag tror att det kan uppmuntra människor till att få ett lite bättre förhållande till sina ting.

Jag längtar efter en gemenskap där man inte ser sina ägodelar som sina saker utan som våra saker. Det kommer jag ju få i en större utsträckning till hösten när jag gift mig, men jag tror på en revolution i detta avseende.

De unga killarna, Samuel, Erik och Cribba, sam var ansvariga sa att syftet snarare var gemenskap. Att komma samman, fast med lite roligare förtecken. Det bjöds på fika och därefter var det gemenskapskväll på vätterstranden med gratis korv och kubbturnering. Det var kul, men…

Vi som kristenhet står inför gigantiska problem eftersom ”man sköter sitt” i allt större utsträckning. Jag tror att attityder och inställningar måste förändras i grunden och det måste börja med oss. Folk är misstänksamma och vi är likadana. Det jag syftar på är något som gjordes så tydligt i helgen. Vi var på en offentlig strand. Hade stora skyltar med ”gratis korv och kubbturnering” (typ) vi skrattade och var glada, men inga av de andra som var där bad om en korv eller frågade vad vi gjorde där. Nu var ju gemenskapen syftet och inte evangelisation.

Men ändå, problemet kvarstår. Det vilar en misstänksamhet som gör att folk inte ens är intresserade av gratis mat och en trevlig kubbturnering. Jag tror kanske någonstans att det grundar sig i att vi är likadana. Om vi bara hade frågat folk ifall de skulle vilja vara med så kanske resultatet blivit ett annat. Vi måste bjuda in folk. Ett enkelt ”Hej” kan vara första steget i en människas frälsning.

FORUM

Här ligger vår systersida som är döpt till kommunitet.wordpress.com

Här kommer du direkt till det nystartade forumet som är tänkt att vara en knutpunkt för kristna kommuniteter och människor som på något sätt tror på en annan värld än den vi idag ser.

Dagens teologiska nöt..

Jag har ett litet problem som jag tänkt på de senaste veckorna. Det skulle väl kunna liknas vid ett teologiskt problem som t.ex. Teodicéproblemet, dock inte med samma känslomässiga närhet som det nyss nämnda. Det är nog inget som  gör att folk tar avstånd från kristendomen, eftersom det egentligen inte spelar någon roll. Det kanske mer ska ses som ett litet filosofiskt problem som man kan tänka på och kan försöka lösa.. Jag vet själv vad jag tycker, men jag skulle vilja veta vad andra tänker om samma problem. Men nu tänker ni ju givetvis vad det är jag tänker på, här kommer det:

Jag kommer ställa vissa frågor som man kan svara ja och nej på och därefter ge ett påstående som man kan tänka på.Dock så kommer detta att vara en förenklad version, t.ex. Ifall jag ställer frågan ”Tror du på Gud?” så kommer jag inte att gå djupt in på vem Gud är eller vilken gudsbild du har, utan det är inte det som är poängen, så var tålmodig med förenklade frågor.

1. Tror du på Gud?

2. Tror du att Gud hör bön och att Gud kan handla i enlighet med denna?

3. Tror du att Gud är bunden av tid och rum?

4. Tror du att Gud är allsmäktig?

Om du har svarat ja på dessa frågor enligt de förenklade kriterier som jag nämnde så kommer här mitt lilla filosofiska problem. Anta att du vet något som har hänt tidigare i historien, t.ex. något som du gjort mot någon som du vill göra ogjort. Om du då ber om att Gud ska göra den händelsen ogjord och Guds vilja då samstämmer med din vilja och Gud gör den händelsen ogjord så kommer du ju aldrig veta att händelsen har ägt rum, för du kan ju inte be om något som inte ens har hänt.

Det kanske är ett litet exempel, men man kan ju tillämpa det på ett större problem, t.ex. krig el. dyl. Vad jag egentligen vill komma till är;  har jag bett om något som Gud sen har ändrat eftersom han står utanför tid och rum? För i så fall vet jag ju inte om det eftersom hela historieförloppet har ändrats.

Ett exempel som jag vet tillämpas ofta i frikyrkosammanhang är:

Leif skulle opereras kl 09.00 och jag vaknar kl 10.00 och vet inte hur det gick. Jag ber då i min morgonbön att det ska ha gått bra på operationen eftersom Gud står utanför tid och rum. Frågan är ju vad det är för skillnad på denna typ av bön och att be att folkmordet på assyrierna skulle göras ogjort, för där vet jag inte heller precis hur allt gått till, utan jag vet att det har ägt rum, men inte hur. På samma sätt med operationen.

Jaja.. Kom gärna med förslag om hur ni tänker. Jag funderar på om jag ska skriva en bok om detta.. Mest för att tjäna pengar. Skämt åsido. Jag har inga sådana planer, men det skulle vara trevligt att få respons på sådant som man tänker på.

/ g

Att vara modern..

Jag insåg just att all form av samhällsanpassning är onödig. Man försöker vara relevant (framförallt frikyrkoförsamlingar), men man har inte insett det faktum att man redan ligger långt efter, med samhällets mått mätt. Vi har missat poängen med Guds ord. Det blir aldrig omordent och vibehöver inte känna att vi blir irrelevanta, för vi ligger redan långt före. Dock ses vi säkert som ufon i många avseenden, men om vi hade varit riktigt trovärdiga hade folk dragits till oss och då hade det varit vi som höll i samhällets taktpinne.

Okej, jag kanske inte ska skriva när klockan har passerat midnatt. Bättre att sova och se fram emot veckans själavårdskunskap, religionspluralism, planering och besök på högstadieskola.

/ G

Bekännelser..

Det är så fantastiskt med Guds nåd. När jag i min besvikelse planerade för hur jag skulle formulera mig när jag tänker på hur långt bort ifrån Guds plan jag, och många med mig, befinner sig så kommer Martinssons ”Din nåd är allt jag behöver” och fyller mig. En av mina favoritsånger och den låt och den person som förmodligen har betytt mest för mig när det handlar om att ta ett steg till. Gud har omsorg om oss. Det är stort.

Jag skrev bekännelser för att jag skulle bekänna att jag har en stor materialistisk last. Jag samlar på effektpedaler. Har en av de största samlingarna i  Sverige och även om jag håller på att sälja av dubletter så är det konstigt hur man kan fästa sig så vid något materiellt. Jag började samla när jag var 15 och jag tycker det är väldigt roligt. Men det finns en liten hake anser jag. Jag är fullt medveten om att jag kan ära Gud med all min musikaliska utrustning. Men kan jag rättfärdiga det genom att säga att jag kan ära Gud med det? För i så fall kan man rättfärdiga allt bara man hittar på rätt motiv för det.

Jag tror att överlåtelse även innebär våra materiella ting, eller för att citera en textrad från det 30års firande göteborgsbandet Korsdrag:

”Hörredudu, som jobbar i ett kör. Hörredudu, vad är det du gör? Hörredudu, vad kämpar du för? Du får inget ta med dig när du dör!”

Hur kan man göra? Hur kan vi verka för en bättre värld. Jag skulle behöva all hjälp jag kan få.

/ Gustav

Att vända ilska till något positivt

Ibland så blir man väldigt frustrerad över sin omgivning. Jag påstår inte att jag är en profet som bidrar till en rättvisare och mer sann värld. Jag är full av skit. Massa dynga, eller som Paulus skulle sagt ”den störste av alla syndare”. Men just det faktum att kunna se alla ens nära och kära på vad man själv anser vara fel väg. Man blir sårad och arg för att man saknar dem på vägen man vandrar, men man känner också nöden för att de går miste om så mycket.

För att förklara vad jag menar så kan du sätta på något relativt hårt. Just nu lyssnar jag på ”Reflections upon the Distress and Agony of Faith” med Crimson Moonlight. Dock så finns det hårdare, i denna låt hör man t.o.m. melodier. Skämt åsido, jag har en viss distans till min ilska (tyvärr). Sätt på något som gör dig arg, eller åtminstone spär på den ilska du redan känner.

Sen tittar du på bilder av dina kompisar (som den kommunikative man jag är så finns det mesta på facebook). Du inser att de flesta av de vänner du växt upp med har lämnat kyrkan och istället för att tillbe Gud tillber de sig själva och de fyller inte bara sina tomrum med än mer tomrum utan även med sprit som skadar både dem själva och samhället. Du blir arg och känner sådan sorg över att de inte inser att evangeliet är så kraftigt om vi bara kunde förstå det.

När du är som mest arg och som mannen som ber (Fader, tack för att jag inte är som honom) så inser du att du bara ser en spegelbild av dig själv i dina vänner. Problemet ligger inte i att jag ser felen hos mina vänner, utan att jag är en högmodig skit som inte tar ansvar för mitt eget liv. Tänk ifall jag kunde predika med mitt liv och inte döma med mina ord. Om jag var trovärdig, konsekvent och fylld av Ande och sanning så skulle denna värld förändras till det bättre.

Likväl finns sorgen och ilskan över mina vänner kvar där. Hur mycket jag än försöker så blir jag inte av med mitt högmod.

Jesus Kristus, vår herre, du är den ende som är fullkomlig. Herre, du ser all vår kamp, all vår strävan och all vår synd. Herre hjälp oss att se problemen hos oss själva innan vi förmanar vår broder. Hjälp oss att leva det liv du levde. Hjälp oss att ta våra kors och inte skicka fler på våra bröder. Hjälp oss att inte falla i bekvämlighetens fälla utan söka ditt ansikte. Ditt är riket och jag tackar dig, O Fader att din nåd är var morgon ny. Utan den vore jag intet. Herre jag tackar å ödmjukast för att du valt att inte vända oss ryggen utan öppna din famn för att rena oss i din sons blod.

Amen

/ Gustav

Syskon i Kristus?

Frågan har många gånger slagit mig. Ofta vid väldigt olika tillfällen.

• När man är ensam kristen i ett sammanhang och en syster eller broder  plötsligt infinner sig så är det lätt att känna banden man har i Jesus Kristus. Speciellt ifall man har känt sig trängd, eller utanför på grund av sin tro. Då är det lätt att knyta an till sitt syskon. Bara en liten blick kan göra så mycket, och säga så mycket.
• Att komma in i kyrkor, eller kristna sammanhang på platser man inte är van att besöka så är det lätt att känna att ”här har jag systrar och bröder i Kristus”.
• När man i en församlingsgemenskap (inte nödvändigtvis en kyrklig sådan) delar livet. Att man delar livet och är överlåtna till Jesus Kristus, men också till varandra.

Men det jag främst tänkte prata om och som jag anser att vi många gånger försummar i det samhälle vi lever i är det faktum att Jesus talar om att hans kropp, hans församling är något globalt och inte lokalt.

Rom 12:4-5
4 Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift,
5 så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar.

1 Kor 10:16-17
16 Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp?
17 Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.

1 Kor 12:13
I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss.

Det finns en bild som jag har burit på under en ganska lång tid. Ifall alla kristna över hela vår jord är syskon och del i samma kropp, Kristi kropp, så betyder det också att vi tillhör samma globala gemenskap. Det som har varit flisan i mitt öga har varit, och är fortfarande eftersom jag inte är fullkomlig, att när jag kommer till himlen så kommer jag att möta mina syskon. När man reflekterar över det så blir det smärtsamt, om man har någon form av solidaritetstanke vill säga.

Tänk att när jag kommer till himlen och får stå till svars för alla mina gärningar så kanske det kommer vara något i stil med (och poängen är nu inte att framhäva mig själv) ”Gustav, du har varit till stor glädje för andra människor. Du har varit from på många sätt… Du har haft en högt stående moral som du har följt. Men hur tänkte du med din livsstil? Du har varit egoistisk och självisk. Du har varit generös i din närmaste omgivning. Du har frossat och konsumerat för mammons skull. Du är förlåten för allt du gjort. Välkommen in i himlen. I din by kommer du att bo med dina syskon från Somalia.”

Teologiskt sätt är nog detta den sämsta skildring som någonsin gjorts av himlen (Don Piper?), men det är inte riktigt det som är poängen. Tänk att jag förmodligen kommer att se alla mina syskon i ögonen. Vad skulle jag säga då? Många av mina syskon kommer svälta ihjäl och vad gör jag? Detta får mig ständigt att må dåligt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att någon kommer att visa mig hur jag kan göra. Att hjälpa mig att ta mig ur systemet. Kanske borde man besöka fler människor som Lars Larsen.

Min flickvän berättade att hon haft ett samtal med tre vise män häromdagen. Den ene mannen hävdade att man ska skilja på livsstilsfrågor och livsmiljöfrågor. Livsstilsfrågor är sådant som kanske är en moralisk eller ekonomisk förändring t.ex. att byta från vanligt kaffe till rättvisemärkt, eller köpa mer ekologiskt, åka mer kollektivt. Livsmiljöfrågor är sådant som får större konsekvenser i våra liv. Att inte använda el. Att slänga ut TV:n. Att skrota bilen (eller bygga om den till bostad för Uvar på Ullevi…)

Jag tror att ifall vi vill se en förändring så måste det till en kraftig förändring och jag tror att vi behöver fördela våra resurser på ett radikalt sätt, för jag är övertygad om att ifall vi delade lika så skulle alla ha mat på bordet och tak över huvudet. Vi måste inse att meningen med detta liv kommer aldrig att finnas i materiella ting utan i relationer. Framförallt relationen till Jesus Kristus och relationen mellan han efterföljare.

Jag tycker inte om att säga det, men jag tror att vad Sverige behöver är ett krig. Dock så är jag pacifist så det är ingen bra idé, men likväl en katastrof av något slag för att ruska om och röra om i grytan. Den svenska ungdomen får allt sämre rötter och familjen är marginaliserad. Det är mycket som inte står rätt till.

Jesus Kristus, vår frälsare. Hjälp oss att fästa våra ögon på dig och komma tillbaka till kärnan i vad det innebär att följa dig. Att ställa frågan: Vad skulle du ha gjort? Herre, hjälp oss att se våra syskon. Hjälp oss att vara altruister och inte individualister. Hjälp oss att fatta livsavgörande beslut. Hjälp oss att förändra vår livsmiljö så att andra människor kan få det bättre. Hjälp oss att fördela våra fem bröd och två fiskar så att det räcker till alla. Hjälp oss att vara profeter som proklamerar sanning och rättvisa även om det kostar på.

Amen.

/ Gustav

Gästinlägg – Gunne Oscarsson

Församlingen en motkultur?

- Kristna är inte i första hand kallade att vara ”goda medborgare”. Nej vi bör stå i strid med vad som kallas moderniteten. Moderniteten står ju i strid med den kristna tron att individens frihet växer fram ur delaktigheten i en social gemenskap och en berättelse som han eller hon inte själv skapat eller valt.

- Kyrkans stora fiende idag är inte ateism utan sentimentalitet. Det finns ingen djupare sentimentalitet än antagandet hos många både kristna och icke troende att de kan ha barn utan att deras barn får lida för deras övertygelser..

- Kyrkan är en politisk institution som kallar människor att vara ett alternativ till världen.. Kristna synliggör världen genom att vara ett annorlunda folk med annorlunda vanor och praktiker som skiljer sig från världen..

Dessa citat från en intervju av teologen och etikern Stanley Hauerwas kan kanske vid förstone låta ganska bra, om än något exotiska. Men när han sedan exemplifierar genom att påvisa att vi på djupet angår varandra – det sätt på vilket vi handhar vår sexualitet, våra kastruller och vår vardagsekonomi – ja då studsar vi till. Det låter för närgånget, inskränker vår frihet., väcker gammal frikyrklig moralism och inskränkt förtryck till minne. Möjligen väcker det en djup men närmast bortglömd erinran om och längtan efter att så borde radikal kristendom kanske ändå vara…

Som alla andra

Sanningen är ju tyvärr att vi som kristna i gemen i dag knappast kan sägas vara annorlunda, vi är långt ifrån en motkultur. Snarare en ganska ourskiljbar medkultur. I sämsta fall en marginaliserad subkultur. Lever för det mesta ”som alla andra” i den moderna världen. Och berömmer oss ofta av det.

Tillsammans med alla andra tycks vi anta att syftet med livet är att eftersträva egna individuella intressen inom de ramar som tilldelats oss av det kommersiella samhället. Tillsammans med alla andra rusar vi runt i allt högre hastighet i det samhälleliga ekorrhjulet, producerar och konsumerar, i en kommersiell valfrihet, som ger oss illusionen av frihet. Det som skiljer oss åt är vad vi gör privat: vad vi äter, hur vi umgås, vilka ceremonier vi praktiserar. En del gillar pizza, andra hamburgare; en del gillar flickor, andra pojkar, en del gillar moskéer, andra kyrkor…

Så har även religionen blivit en privat, en inre angelägenhet. Det flesta oss som kallas kristna har en ganska vag religiös identitet i ett i övrigt sekulärt liv. Vi inser inte att detta sekulära, till sin karaktär ganska hedonistiska, konsumtionsinriktade och självbespeglande liv skulle kunna stå i någon allvarlig motsättning till kristen tro. Nej, tron har blivit en slags terapeutisk stötta, en tröst och en hjälp för att orka leva detta vårt hektiska sekulära liv. Och kyrkorna är en del av konsumtionssamhällets utbud av tröst, underhållning och självförverkligande.

Att lära av judarna

Denna långtgående anpassning till det moderna tänkandet, den moderna livsstilen har inte skett över en natt. Det är en flerhundraårig process av gradvisa kompromisser, en process där vi allt mindre formats av den kristna berättelsen. Ska vi vända på den utvecklingen och bli en verklig motkultur måste vi på nytt bli medvetna om och på djupet låta oss formas av den berättelsen.

Vår kristna berättelse är till stora delar en judisk berättelse, en berättelse som vi delar med judarna. Det är därför helt nödvändigt att vi som Guds folk lär av varandra. Inte minst har vi som kristna mycket att lära av diasporajudendomen, en judendom som under mer än 2000 år av exil, i ständig kamp mellan ghettoisering och assimilation trots allt kunnat bevara en distinkt identitet. Mitt i allt detta har den haft ett oerhört kulturellt och socialt inflytande i världen. I ständig rörelse, utan land och för det mesta utan makt har judarna som ett unikt folk konstituerats av sin praktik och sin tradition. Det har sett sig som en alternativ stad, ett pilgrimsfolk på väg, mellan minnet av befrielsen från Egypten och hoppet om ”Nästa år i Jerusalem!” Med en uthållighet i tiden, snarare än med en makt och kontroll över rummet har judarna förkroppsligat den bibliska berättelsen och format en avvikande men inflytelserik livsstil, som de dock ofta fått lida mycket för (betänk alla pogromer…).

Som medvandrare med det judiska folket skulle vi också vara ett rörligt, maktlöst folk som uthålligt lever ut vårt annorlunda liv i tiden, mellan minne och hopp, minnet av Jesu död och hoppet om hans tillkommelse. Istället har vi genom historien alltför ofta kompromissat med makten och stannat upp rörelsen genom att bli bofasta som folkkyrkor i rummet. Eller så har vi blivit små frikyrkliga andligt inåtvända ghetton. Men ska vi vara trogna vår kallelse att vara ett pilgrimsfolk i tiden, en annorlunda stad, innebär det att förkroppsliga en gemenskapens livsstil som aldrig kan vara enbart andlig utan lika hög grad politisk och social. En livsstil som utmanar ”världsstaden”. I vår tid den moderna staden. Det kräver omtänkande och omvändelse. Och det kostar på.

/ Gunne Oscarsson

En ljus framtid efter en blaskig start

Efter en, rent metrologisk, ganska trist start på det nya året verkar saker och ting vända till det bättre. Med en miljon undantag, såklart.

Detta påstående är hämtat ur min egen lilla världsbild, lyckligt frånvarande allt som heter våldtäkt, Israels flyganfall i natt, svält och fattigdom. Med min nästan ohällsosamt positiva syn på saker och ting tar hellre fasta på att en moderat föreslår sänkt skatt för pensionärer, jag har mat på bordet varje dag, mina vänner är typiskt bra, och kanske framför allt. Såhär tight inpå att Mr. President har tagit över borde i väst börjar han redan engagera sig i mellanöstern. Jag har aldrig personligen varit särskilt positiv till att dom är där över huvud taget, men är skadan redan skedd är det bara att ”kasta äpplet hårt och greppa grisen i stjärten”*.

Jag blev helt enkelt väldigt glad när jag nu i morse öppnade min laptop, la upp den på mitt köksbord, som dignade av all fet mat som ger mig mer än jag egentligen behöver, sittandes i mitt hus, i min varma morgonrock och lyssnar till hur några av de vänner jag bor med ser på en ganska stor TV, (Vi har det helt enkelt äckligt bra). Jag blev inte glad för alla dom uppräknade sakerna som, tragiskt nog, ses som självklarheter. Nej, jag blev glad för att jag som startsida har www.dn.se. En  av huvudnyheterna var denna:

Fredsarbetet inleds

USA:s sändebud George J Mitchell på plats. Obama väntas ta en mer framträdande roll än George W Bush.

Är det inte underbart?

Bara bilden i sig tycker jag räcker för att värma hjärtat; Libanes-Amerikanen Mitchell sitter med Egypten president Hosni Mubarak och diskuterar hur en fred skulle kunna se ut. Att  han sen även ska till Israel och Palestina under de närmsta dagarna gör inte saken sämre.

/Macke

* Hans af Klas – Ett radioprogram av Anders Johansson och Måns Nilsson som gick på P3 för ett antal år sedan, finns att lyssna på på www.sr.se, vilket varmt kan rekomenderas en tråkig vårdag framöver.

Gästinlägg – Jocke Sätterman

På vandring bland Idoler & Ikoner…

Något sent vill jag lite flummande återge tankar som kom till mig i december, och som vissa kanske skulle hänvisa till att mest höra hemma i december också. I skrivande stund har klockan precis övergått midnatt från vilodagen till vanlig veckodag, vilket kanske skulle kunna betyda sömnstund för en morgonmänniska som mig men jag försöker skriva ned så gott jag kan, annars kanske jag fastnar i vardagsuppgifter och glömmer bort att skriva ned det alls.

Min tanke för stunden hör nog som sagt mest hemma i december och den julhysteri och även Idol-hysteri som då grep vårt land. Jag funderade lite på Idol-begreppet.

Ordet Idol, i dess grekiska grundform Eidolon, betyder bild vilket kan både betyda förebild och avgud men i bibliska termer stod det oftast för avgud. Vad har vi för idoler idag? I den julhysteri som vi just lämnat kunde man lätt se hur fokus drogs bort ifrån vad vi brukar kalla för ”julens budskap” (jag tänker då inte på det mediala budskapet om ”familj, mys och materiell lycka” utan mer Kristus-centrerat).

Julkalendrarna som gick på radio och TV handlade om klapphets där det som lyckades med dyrast present till sina föräldrar skulle vinna och få bekräftelse. Det handla också om jakten på Tomten, denna figur som jag tycker så har degraderats från sitt ursprung av media, och vi i vår del av kristenheten tycker jag inte heller förvaltat det så bra.

För ett ord som står nära Idol är Ikon. Även detta betyder bild med både dess positiva och negativa innebörd, även om vi nog mest tänker på helgonbilder (positivt eller negativt beror nog tyvärr mycket på kyrkoinriktningen här).

Den 6:e december firades Sankt Nikolaus dag av våra katolska fränder. Via den protestantiska ersättningsfigur Christkind kom denne man, till stor del tack vare till Coca-cola, att bli våran Tomte, AKA Santa Klaus (Christkind blev sur när han blev utmanövrerad, bytte kön, bytte dag och började istället för klappar att dela ut saffranskryddade bullar med russin i).

Det första man kan säga genom att se på Sankt Nikolaus liv är att denne tomteförebild ironiskt nog är raka motsatsen till vår tids materiella julhysteri. Han levde runt 300 e.Kr. i det nuvarande Turkiet och är mest känd för sin ödmjuka givmildhet. Han skänkte bort sina tillgångar till de mer behövande, alltid så diskret som möjligt för att slippa uppmärksamhet och idol-kult. Samtidigt som han gjorde detta lyckades han också vara en stark kyrkoledare och är ett bevis på att ödmjukhet och mesighet inte alls är samma sak. Han slogs mot gnosticism och andra villoläror i den första kyrkan. Det berättas bl.a. en smått komisk historia om hur han vid ett tillfälle i en dispyt med arianismens fader Arius slog till denne på käften. (Det finns mycket mer att säga om Nikolaus men tid och ork finns inte just nu, men läs gärna mer om honom och andra som gått före. Det finns många av de som gått före som har mycket att säga till oss och vår samtid)

Vi bör alltid ödmjuka oss inför vår Herre Jesus Kristus men för den sakens skull tror inte jag att vi som kristna är kallade till ett liv i mesig slätstrukenhet. Om vi är kallade till ljus och salt borde även det betyda att vi sticker ut och att vi i en härligt profetisk anda vågar stå upp och säga ifrån mot vårt samhälles skevheter. Detta gäller både i ord och i handling, för det finns ju mycket värre saker än att få ta lite skit för det som är rätt.

”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull

Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid” - Jesus i Matt 5:10-12

Guds frid, och en god fortsättning får jag la tillägga.

/Jocke Sätterman, 19 jan 2009, Göteborg

Agenda för en hoppfull värld – Jim Wallis

Boken behandlar flera ämnen som är aktuella i vårt post-moderna samhälle. Wallis som startade det kristna magasinet Sojourners (då under namnet ”The Post-American”) 1971. Han är en man som kommit att betyda väldigt mycket för kristna rättviseaktivister i hela det västerländska I-landssamhället. Han är nog en väldig inspiratör till både Magnus Malm, Harry Månsus, Gunne Oscarsson och Shane Claiborne (det var Wallis som skrev det amerikanska förordet till Claibornes första bok ”Den Oemotståndliga Revolutionen”).

Boken är övergripande (och i ärlighetens namn har jag inte läst hela boken) och det finns ett väldigt bra kapitel om skapelsen och hur vi som kristna kan förhålla oss till den. Kommentera gärna er syn på boken.

Gästinlägg – Pilgrim

Var Hälsad!

För lite mer än ett år sedan hade flera frikyrkoförsamlingar oväntat, eller ska man kanske säga väntat besök. Mitt under Gudstjänsten stormar en munk vid namn Lars Larsen in iklädd en sliten särk och själ hela föreställningen. Han proklamerade att Jesus är de fattigas vän, Sälj det du äger och dela med dig till den hemlöse, kapitalism är hor med mammon osv. På de flesta ställen blir Larsen utkastad av ledare för församlingarna. Varför då? Kanske därför att de inte riktigt förstod vad han sa.

Vi behöver dessa heliga dårar, eller varför inte vanliga radikaler som vågar ta ett steg extra. Inte för att man nödvändigtvis ska bli som dem, men för att göra upp med en destruktiv och självisk attityd som finns t.ex. egendom. Vi talar gärna om väckelse och andliga genombrott, men är vi beredda att betala priset? Att ge upp vårt eget bekväma själviska liv till förmån för andra?

Trovärdighet är ett nyckelord. Om kyrkan ska vara Guds representant på Jorden är det av största vikt att ge en trovärdig bild, att inte bli ett med ett samhälle och en individualistisk livsföring som är allt annat än representativ för Kristus!! S:t Johannes ord lämnar oss inget val:

“Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?”
(1 Joh 3:17)

den helige Chrystostomos sade på 300-talet:

“Det är inte avsaknaden av under och tecken som har fått kyrkan att stagnera utan att vi har frångått apostlarnas lära och övergått till privategendom. Om vi levde som de gjorde, med allting gemensamt, skulle vi snart ha omvänt hela världen, utan några underverk”

För trovärdighet, enhet och enkelhet

Simon Pilgrim Rosén
crimson_pilgrim@hotmail.com

Varför jag, varför här?

- Vad i hela världen gör du här?

Det är underrubriken på en bok som jag och min flickvän just nu läser. Ett fint litet bokstudie med 40 korta små ämnen att fundera över.
Tanken är att man ska läsa ett stycke varje dag 40 dagar i rad, och även reflektera och diskutera varje kapitel man läst. Nu när jag skriver kommer jag på att vi har glömt just idag, tur att det finns nåd.

Nu vill jag vara sig utvärdera eller rekommendera boken, jag har ju inte läst klart den än. Jag vill inleda min, än så länge ganska slumrande, del i denna bloggen med att skicka ut en tanke. En tanke med lite tillhörande reflektioner, fast än så länge utan raka svar.

- Vad i hela världen gör du här?
Allvarligt, vad gör vi här? Lever vi våra liv? Medverkar i nån annans liv? ”Rullar på”, helt utan reflektion eller eftertanke? Representerar slumpens verkan? Fyller en uppgift?
Gud har skapat oss. Hur tänkte Han när Han skapade mig? Personligen skulle jag tycka att ”fel” ligger ganska nära till hands. Men då ur min synvinkel, och hur mycket jag än vill tro det så kan jag inte mäta mig med Gud. Allsmäktighet ligger inte i min natur. Som tur är.

Men vi är alltså skapade, skapade som dom vi är, jag är övertygad om att vi alla har en plats att vara på och en uppgift att fylla, vi är trots allt utrustade med egna personliga gåvor och talanger, dom borde vara där för att vi ska använda dom. Till vad? Till att kämpa som djur för vår egen frälsning, om det behövs till priset av andras?
Min klara åsikt är Nej. Vi är här för att, för att använda Gustavs ord, ”älska människor in i himlen”. Hur gör vi det? Genom att visa att vi, precis som alla andra, kan leva livet, att vi kristna inte är tråkiga dammiga människor i kyrkan, genom att visa att vi också kan dra skämt, minst lika grova som alla andra?
nja…
Genom att vara salt och ljus. (Det är nu ni kan säga; Tack Macke, då vet vi precis vad vi ska göra, nu går vi ut i världen och ”ljusar” och ”saltar”, vi ses i himlen.)
Tyvärr, det är där kruxet ligger. Jag och Gusten här bredvid mig skulle vilja säga att det handlar om att visa på något mer, vi behöver inte alkohol, vi behöver inte 42′ plasmaTV, vi behöver inte en fet bil eller den nyaste stavmixern och den nyaste klädkollektionen. Vi behöver Gud. Vi behöver Herren och frälsaren, och vi behöver varandra. Vi klarar oss inte själva, men det gör inte ni heller.

- Vad i hela världen gör du här? Du är här för att vara Guds ambassadör, det gör du inte genom att vara den ondes språkrör. (Tänk lite på just det ordvalet tack, hur har jag helgat Gud idag?)
Vi avslutar med ett citat som bitit sig fast hos mig.

”Visa mig din vardag så ska jag visa dig vad du tillber”

Jag vill inte vara dömande. Jag är en hopplös syndare i lika stort behov av nåden som alla andra. Dessutom, tjänar jag Gud genom att köpa en gitarr för 2000 $? Kanske att jag kan tjäna Gud med den, men jag vet inte…

Peace in the middle east
/Macke

Gemenskap i en söndrad värld – Nate & Dave Jackson

Boken kom ut på Gummesons förlag 1976. Boken handlar om något som var så populärt på 70-talet, nämligen gemenskap. Bokens primära budskap är om, och riktat till kristna kommuniteter. Till skillnad från ”Den oemotståndliga revolutionen” så är detta snarare en encyklopedi. Den är faktaspäckad och väldigt bred. Den har tio delar och berättar om författarparets resa efter gemenskap och efter överlåtelse.

Den tar upp fallgropar och fördelar. De har besökt många kommuniteter för att lägga fram dessas visioner, regler och praktiska funktioner. Hur fungerar det för barnfamiljer? Kan man vara singel? Ska man dela lika? Ska man ha kassör? Den har många infallsvinklar och för de som är sugna på kommunitetstanken tror jag att det är en bra bok.

Att bli ifrågasatt..

Detta är ett väldigt spännande ämne. Det finns nog få av oss som i alla lägen uppskattar ifall man blir ifrågasatt. Jag gör det inte. Dock så har jag kommit att inse att ifall man har reflekterat över de flesta områdena i sitt liv så kan man, när man blir ifrågasatt, vara ödmjuk och säga ”Ja, jag vet.. Det är en av mina laster och jag jobbar med de delarna av mitt liv” eller så kanske man har en övertygelse att något är rätt och då tror jag att det gäller att stå på sig, men vara ödmjuk.

Det är många av mina kompisar som inte kan förstå varför ett miljöengagemang kan vara bra och när de ifrågasätter mig så är det enklare för mig att komma med en motfråga då bollen hamnar hos den som ifrågasatte. Jag minns speciellt ett samtal med en kompis som inte hade reflekterat över livsstilsfrågor överhuvudtaget. När jag fick chans att berätta vad jag trodde på och vad jag trodde var rätt (han var också kristen) så fick han enorma skuldkänslor. Det kan förklaras av två skäl som egentligen står i motsats till varandra, men kan också sitta ihop.

1. Jag var en hård och kallsinnig fördömare som inte ville något annat än att trycka ner honom för att jag skulle känna mig bättre. Vad får jag ut av det? En trasig själ och inget förändrat hjärta. Det är väl knappast det som man vill få på bordet när man ska stå till svars för sina handlingar.
2. Eller så var det så att personen i fråga fick dåligt samvete just av den orsaken att han blev övertygad att man har ett strå att dra till stacken, men att han inte gjort det och att han inte heller ville göra det.

Förmodligen var det en blandning, för hur ödmjuk man än försöker vara så tränger sig alltid högmod och självrättfärdighet på. Jag hoppas att det var det senare alternativet. Det andra alternativet kan liknas vid den bibliska berättelsen om den rike mannen. Han gick därifrån bedrövad. Det kostade för mycket. Den västerländska livsstilen kostar för mycket.

Eller som G. W. Bush. sa: ”Vi kan inte kompromissa med den amerikanska livsstilen”

Ta kritik, men ge kärlek..

Profet i sin hemstad – Luk 4:16-30

”16 Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, 17 och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

18 ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet *
19 och predika ett nådens år från Herren.”

20 Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. 21 Då började han tala till dem: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” 22 Men alla vittnade mot honom* och häpnade över de nådens ord som utgick från hans mun. Och de frågade: ”Är inte han Josefs son?” 23 Då sade han till dem: ”Utan tvekan kommer ni att vända detta ordspråk mot mig: Läkare, bota dig själv, och säga: Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad.” 24 Och han fortsatte: ”Amen säger jag er: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. 25 Jag säger er sanningen: Det fanns många änkor i Israel på Elias tid, då himlen var tillsluten i tre år och sex månader och det kom en stor hungersnöd över hela landet. 26 Ändå blev inte Elia sänd till någon av dem utan bara till en änka i Sarepta i Sidons land. 27 Och fastän det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, blev ingen av dem renad utan endast Naaman från Syrien.”

28 Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta. 29 De reste sig upp och drev honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på och ville störta ner honom. 30 Men han gick rakt igenom folkhopen och vandrade vidare.”

Jag tycker att Lukas är den mest spännande evangelieförfattaren eftersom han är den ende med ickejudisk bakgrund. Han skriver inte allt utifrån den judiska kulturen som präglat landet under flera år. De andra evangelierna är väldigt viktiga för att vi ska förstå GT och det kulturella klimat som präglade Israel under dessa viktiga år kring Jesu verksamhet. Lukas var läkare och är också författare till apostlagärningarna.

Jag tänkte försöka skriva om detta stycke på det sätt som jag upplever det och hur jag tror att det är relevant idag. Jag är fullt medveten om att detta är en anakronistisk tillämpning och uppfyller inte kraven på en vetenskaplig exeges, men för min egen del så är det spännande att läsa in en text i vårt sammanhang, allt för att bättre förstå den. Rätta mig om jag har fel.

Du bor i en annan stad och kanske studerar. När du är runt 30 kommer du hem till din stad igen. Alla vet vem du är, du är ju Josefs son. När du kommer till ditt lilla missionshus fullt av rika förortsmänniskor så får du möjlighet att berätta lite om hur du haft det när du varit borta, men också att berätta om vad Jesus gjort för dig när du varit borta. Du ställer dig på estraden, fattar din slitna bibel och börjar med att läsa Mark 10:10 och ett stycke framåt. Det är ju ganska självklart att man kanske inte får de mest positiva reaktionerna.

”Du ska inte komma här och tro något bara för att du har varit borta och studerat på annan ort under 15 år, vi vet vem du är och hur du betedde dig när du var ung.”

Reflektion: Jag har en del funderingar om hur man bör förhålla sig till att vara profet i sin hemstad. Vi antar att Jesus inte hade varit hemma så mycket under den senaste tiden och så plötsligt dyker han upp, snickarens son, och gör anspråk på att vara uppfyllelsen av en profetia från en av de böcker som har flest messiasprofetior. Inte konstigt att folk ville röja honom ur vägen. Det är lite som att jag skulle göra anspråk på att vara Jesus och det skulle nog bli mottaget på ett väldigt kritiskt sätt.

Jag tror att det är väldigt svårt att vara profet i sin egen hemstad, och Jesus visar flera exempel på historien där samma sak hänt, men Jesus är inte dum. I vers 23 säger han till dem att de självklart kommer vända texten mot honom och göra sig roliga på hans bekostnad. Jag tror att vi kommer stöta på samma svårighet ifall vi skulle komma hem och försöka ändra gamla mossiga kulturella system. Det kan vara vad som helst, men ett är säkert; det finns få kyrkor och församlingar i vårt land där förändringen kommer inifrån och jag tror att detta är ett stort problem.

Våra församlingar lider av slentrian (ja, jag generaliserar) och förnöjsamhet. Jag önskar att vi kan uppmuntra varandra att tillsammas bli den förändring vi vill se. Att vi varje dag tar vårt kors, förnekar oss själva och strävar efter Andens ledning. Jag tror att många av de problem vi ställs inför och står inför är kulturella betingelser och inte motsättningar i teologin. Därför måste vi på ett trovärdigt sätt börja leva ut det evangelium vi förespråkar och som vi tror är det enda rätta. Dock ska vi alltid vara ödmjuka i vår framtoning och attityd. Det tjänar inget till ifall vi tror att vi äger patent på den enda sanna tolkningen. Om vi är trovärdiga och ödmjuka så är jag övertygade om att vi kommer se en förändring. Jag tror att Gud uppskattar brinnande människor som strävar efter att följa hans vilja, men det får aldrig bli på andras bekostnad.

Våga vara saltet i den hemstad, men glöm inte bort att du lever i jantelagens hemland.

Citatet: Shane Claiborne

”Vad världen behöver är människor som tror så mycket på en annan värld att de inte kan låta bli att börja omsätta den i praktiken nu. Då kan vi börja se några riktiga förvandlade bilar – fordon som går på växtolja i stället för diesel. Då får vi se en del förvandlade hem – drivna med förnyelsebar energi – och tvättmaskiner som drivs med motionscyklar och toaletter som spolas med smutsigt disk- och tvättvatten. Då får vi se tårar förvandlade till skratt när människor smider om sina svärd till plogar och smider sina maskingevär till saxofoner, och när poliserna använder sina batonger till att spela baseball.

För om så hela världen trodde på uppståndelsen skulle inte mycket förändras förrän vi börjar omsätta den i handling. Vi kan tro på munmotmunmetoden, men människor är lika döda till någon blåser nytt liv i dem. Och vin kan säga till världen att det finns liv efter döden, men världen tycks egentligen undra om det finns liv före döden”

Jag låter stycket tala för sig själv..

Den Oemotståndliga Revolutionen – Shane Claiborne

Gustav: Jag minns julen 2007. Min familj hade av någon outgrundlig anledning bestämt att vi skulle skära ner på julklapparna och jag kunde knappt försåt varför. Jag, som är uppväxt i ett miljömedvetet hem med tre komposter och vedspis för att inte använda lika mycket el, kunde någonstans se en viss poäng med att inte konsumera, fast endast på grund av miljön.

Jag fick 2 presenter. En fin halsduk och en icke uppseendeväckande bok; ”Den Oemotståndliga Revolutionen – Vägar till ett alternativt liv” av Shane Claiborne. Jag satte på mig halsduken och tackade min syster för boken. Hon sa att den hade betytt mycket för henne och jag hade under den senaste tiden märkt att hon ofta köpte ekologiskt och rättvisemärkt. Kunde det ligga något i det? Idag, lite drygt ett år senare, så kan jag inte säga mer än att jag förstår varför boken fått sådan genomslagskraft i vårt avlånga land. Den andas Jesus lång väg.

Shane skriver om hans syn på församling i ett post-modernt samhälle. Han skriver om hur man som kristen kan förhålla sig till skapelsen och hur man kan bemöta orättvisor. Han gör det med en tydlig Jesus-centrering. Han vågar ställa de där frågorna vi ofta hoppar över. Han låter inte något vara osagt, men han gör det inte med övertygad arrogans, utan med en förlåtande naivitet…

Boken är väldigt präglad av den amerikanska kulturen och dess samhällsklimat och det finns många saker som vi inte kan relatera till, men överlag så är den riktad till alla som känner sig obekväma med vårt materialistiska samhälle och han predikar inga sanningar om metod, utan han berättar hur han ser på Jesus. Shane har en teologisk utbildning, så han är inte en kille som på ett flummigt sätt försöker göra revolt mot etablissemanget, utan allt som beskrivs görs i ljuset av vad bibeln har att säga.

Lukas 6:27-49 – Jesu politik?

Om vi tar dessa ord på allvar så tror jag att vi kommer att se en förändring i vårt samhälle. Vad underbart det känns att få drömma om en annan tillvaro och på ett barnsligt, naivt sätt förlita sig på att Gud, den allsmäktige, finns med och genom sin Helige Ande får leda dem som låter sig ledas. Jag önskar att jag vågade säga ja till dessa ord av Jesus. Jag tror att vi många gånger behöver låta Gud forma oss att bli dem vi är tänkta att vara, men jag tror inte att Gud har bråttom. Jag tror att Gud i sin allmakt har tålamod med oss post-moderna människor på samma sätt som han hade tålamod med Mose, David, Jona, alla lärjungar, Paulus mm.

Det kan vara skönt att inse att när vi talar om vår kamp för det goda så kan vi stå bredvid andra underbara syndare. Tänk att i himlen få stå bredvid Kung David och säga ”Jag är en syndare” och höra David svara ”Du ska inte säga något, du har inte gjort en tjej på smällen och sett till att få hennes man mördad..”

Tänk, vi är inte ensamma. Bibeln är full av människor, precis som du och jag, som brottas och som fått förlåtelse på grund av Jesu försoningsverk på korset.

/ Gustav

Början på något nytt…

Under en längre tid har jag och min rumskamrat i vårt kollektiv utanför Jönköping haft planer på att göra något mer för Jesus. Inte för att vi har fått skuldkänslor över hur vi lever, utan snarare för att vi har känt oss trängda i det samhälle vi lever i. Tanken är att vi tillsammans med er ska få ta ett steg närmre den fullkomlige som har kallat oss. Och det finns flera frågor vi ställer oss bl.a. hur man som kristen ska förhålla sig till skapelsen. Vi önskar få bli det salt som Jesus pratade om och hur gör vi då?

En stor förebild som vi båda delar är Shane Claiborne. En ung amerikan som på ett radikalt sätt har blivit förvandlad av evangeliet om Jesus Kristus. När han var i Sverige senast så hade vi det stora privilegiet att träffa honom personligen (och med viss reservation för överdriven kultcentrering) och han skrev då något i mitt exemplar av hans första bok, ”Den Oemotståndliga Revolutionen”, som kommit att bli en av mina starkaste inspirationskällor, nämligen:

”May we become the change that we want to see in the church and the world – Cling to Jesus”

Såhär i början så kan det vara svårt att se motiv, men vi kommer att skriva om saker vi tänker på, saker där vi anser att något står rätt till, eller saker där vi anser att något är fel. Det vore så fruktansvärt inspirerande ifall människor som av någon outgrundlig anledning snubblar förbi denna sida skulle vilja dela med sig av sina erfarenheter, kunskaper och lärdomar. Även om vi tror på det absoluta så är vi inte här för att vi vet sanningen om livet som sådant, utan för att vi behöver varandra för att kunna uppnå en förändring i det samhälle vi lever i. Då krävs både ödmjukhet och lyhördhet, men framförallt respekt för allas åsikter.

/ Gustav